Kanske är det inte så konstigt att den kommer, rädslan för föräldraskapet. I Roy Anderssons fantastiska men mycket spretiga bok med titeln Vår tids rädsla för allvar står följande att läsa ”Boktiteln formulerar en mentalitet som genomsyrade det svenska samhället vid den tid då föredrag och bok blev till” och vidare ”Den äger sorgligt nog fortfarande sin giltighet”.
I det svenska samhället förväntas man tidigt bli tillräckligt vuxen för att själv kunna konsumera. Till exempel är mer än varannan 12-årig flicka sminkad i skolan, enligt DN. Den mer allvarliga sidan av vuxenheten är dock ingenting som normen föreskriver skall komma tidigt. Perioden i livet som förr kallades tonårstiden, då livet är sorglöst och ansvar bara är ett abstrakt begrepp, har idag sträckts ut och varar för många svenskar i nästan 15 år, från 15-årsåldern ända fram till 30. Detta påverkar såklart människors livsval och kanske framför allt deras känsla för sina livsval.
Att det innebär ett starkt normbrytande att ta allvarligt på sin kärleksrelation skapar ett stort motstånd mot att gifta sig. På samma sätt kan tanken på att skaffa barn och bli förälder ge starka ångestkänslor. Om man under större delen av sitt liv fått lära sig att det är det lättsamma och glada som skall råda, att allvar och eftertanke är något hemlig och förbjudet, hur skall man då kunna fatta ett så svårt beslut? Att bli förälder är ingen lek, det är ett livslångt ansvar. Det är en evig klart brinnande kärlek. Vår tids rädsla för allvar skapar ångest och förvirring hos blivande föräldrar. När skall vi tillåta mammor en äkta existentiell diskussion kring innebörden av födseln?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar